I väntan på den 9-åriga, obligatoriska skolan 2

Lämna en kommentar

24 november, 2014 av Harkling

1960-talet innebar stora förändringar, både i samhället och i skolan. Socialdemokraterna hade styrt landet, i koalition eller ensamma, sedan 1936 och arbetarna hade flyttat fram sina positioner och sin ekonomi. Enhetsskolan, föregångaren till den planerade grundskolan, hade i början av 60-talet införts i vissa kommuner och blev ett alternativ till den frivilliga realskolan för de som ville gå vidare till gymnasiestudier. Många föräldrar såg nu utbildning som en väg till bättre villkor och arbetarbarn i läroverket började bli allt vanligare.

Kyrkans inflytande över skolan hade minskat, men ämnet ”kristendom” fanns kvar på schemat. Lediga lördagar gällde förstörre delen av svensk arbetsmarknad och i mitten av 60-talet nådde denna reform även skolan. I stället blev jul- och sommarloven något kortare och lovdagarna lite färre.

Betyg gavs med väl differentierade grader, C, Bc, B, Ba, AB, a, A och dessa sju kunde förstärkas respektive försvagas med ett + eller ett – efter. Det rådde regler och tvång, hierarki och ofrihet, läxor och råplugg, men trots detta en ganska stor tillfredsställelse bland både elever och lärare.

Disciplinproblem var ovanliga, men däremot kunde vissa barn råka illa ut i sina kamratrelationer utan att vuxenvärlden reagerade annat än i extremfall.  En allmän uppfattning rådde att barnen skulle härdas, lära sig tåla och bita ifrån när så behövdes och därmed lämnades den praktiska delen av socialiseringsprocessen över till dem själva. Under lektionstid förekom etiska samtal varje dag, ofta i samband med morgonsamlingen, och på så vis fick barnen på teoretisk väg lära sig hur de skulle umgås och bete sig i relationer med andra.

Efter beslut om allmän 9-årig grundskola, skedde en anstormning till realskolan och man tvingades på sina ställen sätta upp baracker i anslutning till ordinarie skolbyggnader för att täcka lokalbehovet. Det gällde för eleverna att inte bli akterseglade i konkurrens med de som snart skulle komma ut från den nya skolformen. På realskolan rådde en mer opersonlig relation mellan barn och lärare än i folkskolans trygga klasslärarsystem. Folkskollärarna kände både ”sina” barn och deras familjer väl, men det enda realskolans lärare behövde veta om eleverna var hur det gick i respektive ämnen.

Du-reformen genomfördes – inte utan protester – i mitten av 60-talet. Statsrådet Sven Moberg uppmanade 1967 också lärarna att tilltala varandra på ett mindre formellt sätt och sedan dröjde det inte länge innan dutilltalet blev norm även i kommunikation mellan elever och lärare.

1966 fick offentliganställda konflikt- och förhandlingsrätt. SSLF, det förbund där Sveriges småskolelärarinnor var organiserade, gick upp i SL (Sveriges Lärarförbund).

Den nya grundskolan, som innebar att flickskolan och realskolan skulle försvinna, applåderades inte överallt. Många lärare som undervisat i de frivilliga skolformerna oroades av tanken att behöva ta sig an en kategori elever som dittills hade sållats bort, då ”de med bättre förutsättningar” gått vidare till läroverket. Dessa lärare föreställde sig en dyster framtid med sjunkande kunskapsnivåer och allmänt förfall. Men beslutet var taget och oåterkalleligt.

Nästa avsnitt: Grundskolan

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s