Är botten nådd? (En följetong om skolan)

Lämna en kommentar

19 december, 2014 av Harkling

Från att under 50-/60-talen ha varit en “aktad samhällsmedborgare” har läraren förvandlats till en suspekt individ som alla, inklusive eleverna, tillåts ifrågasätta. Lön och status har sjunkit under lågvattenmärket. Socialdemokratiska politiker driver i några kommuner igenom elevers betygsättning av lärare och denna ska sedan ligga till grund för lönesättningen. Skolan (läs: lärarna) får bära skulden för det mesta, från elevers dåliga betyg till vandalisering och rasism. Den fysiska miljön har blivit i det närmaste hälsovådlig och massmedia rapporterar varje vecka om ostädade lokaler, mögelskador, dålig ventilation och farligt höga ljudnivåer. Politisk korrekthet har blivit mycket viktigt och ”kränkning” är ordet för dagen. Elevgrupper får inte längre ha siffer- eller bokstavsbeteckningar. De ska heta ”röda gruppen” och ”blå gruppen” och ”gröna gruppen” så att inga barn känner sig diskriminerade eller kränkta. Svenska 2 ska i fortsättningen heta svenska A av samma skäl. Läroplanen betonar gång på gång att skolan och lärarna inte får kränka eleverna. Det motsatta förhållandet nämns däremot inte.

Lärarna är rädda för att säga ifrån och sätta gränser. Det brukar leda till repressalier. Inte för stökiga elever, men för lärarna själva. Då låter man hellre bli att ta ställning. Blundar, biter ihop och mår dåligt. Därmed ökar pressen liksom antalet sjukskrivningar inom yrket och de som blir kvar kämpar för att klara även frånvarande kollegers jobb. Bara i nödfall anställs korttidsvikarier. Speciallärare ersätts inte. Deras lektioner ställs in och elever i behov av extra stöd får klara sig bäst de kan. Med ökande krav och vantrivsel kommer man in i en ond cirkel. Missnöjda, arga, resignerade lärare går till jobbet utan den entusiasm som en gång ledde till deras yrkesval. De känner hur förutsättningarna för dem att göra ett bra arbete hela tiden rycks undan och att de i allt mindre grad kan påverka sin situation. Detta drabbar även eleverna. Alla, som har erfarenheter av barn, vet hur känsliga dessa är för stämningar, mera ju yngre de är. Otrivseln ökar för alla i skolan.

Det börjar komma larmrapporter i pressen som talar om utbrändhet, stress och psykosociala problem, vilka har ökat lavinartat, enligt Arbetarskyddsstyrelsen från 12 till 54 % under perioden 1992 – 1997, alltså under de första fem åren sedan kommunaliseringen trädde i kraft.

Karin Grundberg, byrådirektör på Arbetarskyddsstyrelsen, säger i en intervju i Svenska Dagbladet:
”Skolan är nog en av de värsta arbetsplatserna ur arbetsmiljösynpunkt, både för lärare och elever. Psykosociala problem måste mötas med kunskap. Till slut landar allt i ett ledningsproblem.”
Enligt en artikel i Expressen 16 maj 1997 har 17 % av kostnaderna för undervisning bantats bort och 19 % av lärarna har fått sparken sedan Göran Persson drev igenom kommunaliseringen.

Nästa avsnitt: Den grå massans filosofi

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s