Socialism och segregation (En följetong om skolan)

1

24 januari, 2015 av Harkling

Min beskrivning av skolans väg mot kollaps har härmed nått dags dato och vi befinner oss i ett läge där svenska elever i flera olika mätningar hamnar på kunskapsmässig bottennivå. Att de gör det är inte en tillfällighet och två orsaksfaktorer framstår tydligt, nämligen

1. Politisk-ideologisk påverkan på skolans arbete med minskade kunskapskrav som följd
2. Misslyckad integration med segregerade bostadsområden och en rädsla att definiera problem

1. Inger Enkvists artikel i magasinet Neo (avsnittet ”Klasskamp i klassrummet”) beskriver hur Alva och Gunnar Myrdals idéer om att uppfostra det unga Sverige till välanpassade och lydiga medborgare i ett nytt, socialistiskt styrt samhälle, sakta men säkert vann insteg i skolan. Allt för mycket kunskap var inte önskvärt eftersom det kunde leda till ett ifrågasättande av de ”rätta” politiska idéerna, men risken att så skulle ske eliminerades genom att ställa lägre krav på blivande lärare, ifrågasätta lärarrollen, styra pedagogiken, ta bort betygen under större delen av grundskoletiden och kräva högskolebehörighet för alla, vilket allt sammantaget medförde sänkta kunskapskrav. Resultatet började visa sig redan i slutet av 80-talet, samtidigt som besparingskrav gjorde att tjänster drogs in och resurser skars bort. När sedan kommunaliseringen var ett faktum hade svensk skola definitivt anträtt vägen mot ”okunnighetens totala mörker”.
De åtta åren med alliansstyre ledde till viktiga reformer, vilka på sikt kunde gett Sverige en bättre utbildningsstandard, men med S och Mp vid rodret och V som stödparti kommer skolan med all säkerhet sjunka tillbaka i flummig vänsterskymning igen.

2. Att Sveriges invandrings-, asyl- och integrationspolitik påverkar skolan och i förlängningen antal individer i arbete är logiskt, men den frågan har varit tabubelagd i många år.
Ett sedan länge känt faktum är att det modersmål man har med sig påverkar inlärningen av ett nytt målspråk, (avsnitten om svenska som andra språk) men av rädsla att stigmatisera elever har man på styrande nivå inte velat diskutera hur detta bör mötas pedagogiskt. Eftersom det därmed inte gått att definiera problemet har det inte heller skett någon anpassning av undervisningen för just de här gruppernas behov, utom i de fall enskilda skolor/lärare engagerat sig.
Nu tycks man ha nått vägs ände och börjat inse att något måste göras. I en ledare i Dagens Industri 19 januari 2015 beskriver P M Nilsson skolan som ”en underskattad men viktig integrationsfråga”.
http://www.di.se/ ”Akut behov av offensiv integrationspolitik”
Han konstaterar att barn som kommer till Sverige före skolstart och har högutbildade föräldrar klarar sig bra, medan de som kommer då de är äldre och vars föräldrar har låg utbildning eller är analfabeter, inte har någon framtid. Statistik från Skolverket visar att 48% av de som lämnade grundskolan våren 2014 saknade betyg för vidare studier. Nilsson efterlyser en ny skolform, en introduktionsskola, som inte tar hänsyn till ålder, utan till färdigheter hos de nyanlända barnen. Denna kategori elever behöver en annan (och säkert dyrare) pedagogik än de etniskt svenska.

Enligt ett inslag i SVT Rapport, 19 januari 2015, får kommunerna en ersättning på 62 600 kr för att ordna skolgång åt barn till asylsökande, men Skolverkets statistik visar att genomsnittet för en grundskoleplats ligger på ca 95 000 kr. Detta betyder en kostnad på över 30 000 per barn som kommunerna måste stå för, men det räcker uppenbarligen inte för att alla ska nå gymnasiebehörighet. I tidigare avsnitt (Svenska som andra språk I och II) har jag beskrivit de specifika svårigheter som elever möter då de kommer till svensk skola och förutom att lära sig ett nytt språk förväntas nå samma nivå som sina etniskt svenska klasskamrater i övriga ämnen. Sådana förväntningar är orealistiska och ställer orimliga krav på både elever och lärare. Precis som P M Nilsson påpekar behövs här en riktad undervisning med så små grupper att individualisering blir genomförbar och dessutom krävs personal med rätt utbildning.

Att leva upp till ambitionen ”humanistisk stormakt” innebär ett ekonomiskt ansvar som politiker hittills – med få undantag – valt att blunda för. P M Nilsson konstaterar i artikeln: ”Från att ha legat på under 20 miljarder kronor per år fram till för några år sedan passerar den direkta kostnaden för staten 40 miljarder om något år och beräknas ligga kvar där för lång tid framöver.”
Magdalena Andersson tror på migration som en självfinansierande investering, men det framstår som ett önsketänkande så länge man låter 48% av varje årskull lämna grundskolan utan möjlighet till vidareutbildning och därmed spä på antalet arbetslösa. Att som strutsen sticka huvudet i sanden och vägra tala om hur verkligheten ser ut skapar bara grogrund för ökade motsättningar.

Nästa avsnitt: Kan skolan bättre?

Annonser

One thought on “Socialism och segregation (En följetong om skolan)

  1. norah4you skriver:

    Reblogga detta på Norah4you's Weblog och kommenterade:
    Det är mycket som Socialdemokraternas socialism försämrat i Sverige. Skolan och Försvaret de två stora bitarna. Finns många fler. Men de två räcker för Skolans väl och ve samt att elever lär in inte bara lärare som lär ut är en av de viktigaste bitarna när det gäller att lära för livet.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s