Betyg – gärna från åk 4!

Lämna en kommentar

29 januari, 2015 av Harkling

Betyg eller inte betyg? Betyg tidigt eller sent? Diskussionen har pågått i decennier. Kritikerna ser betyg som utslagningsinstrument och hot mot jämlikheten. Förespråkarna ser dem som en tydlig och objektiv upplysning till elever och föräldrar, eftersom lärarna, i rädsla att kränka, ofta lindar in annan information om låga prestationer så väl att den inte går fram. Betyg från åk 6 infördes 2012 och debatten innan var brutal. Nu har reformen satt sig, men just när lugnet var återställt kom kravet på betyg i åk 4.

Som betygssystemet varit utformat sedan Lpo94 trädde i kraft finns det alla skäl att ifrågasätta nyttan. Skolverkets rapport nr. 300 ”Provbetyg – Slutbetyg – Likvärdig bedömning” (2007) kom fram till att det finns uppenbara brister i likvärdigheten mellan både skolor och kommuner och att ingen förbättring skett över tid. Ett antal förslag för likvärdighet i betygsättningen presenteras, men de förefaller ha lika stor effekt som en plåsterlapp på sårläkning. Ingenstans i rapporten framgår att ett grundläggande problem är den kommunala styrningen av skolan och de lokala arbetsplaner, där läroplanens direktiv har tolkats, brutits ner och formulerats om för att anpassas till den enskilda skolan. Hur dessa lokala planer ser ut beror på varje skolas förutsättningar, på elevunderlag och på lärarpersonalens sammansättning. Självklart blir det olikheter, både vad gäller målsättning och bedömning. Den prestation, som i det nyligen lämnade betygssystemet, var värd ett VG på skola 1 var kanske bara värd ett G på skola 2, något elever ofta påpekat som en orättvisa då de konkurrerat om platser till gymnasium eller högre utbildning. Lösningen på problemet är förstås inte att slopa betygen, utan att göra dem nationellt likvärdiga och rättvisa, vilket det nya betygssystemet är en del av.

Den debatt som nu pågår om betyg från åk 4 väcker minst lika heta känslor som den kring betyg i åk 6. Det märkliga i båda diskussionerna är att media så tydligt tar ställning, genom att i tidningar och TV presentera rader av ”experter” som sågar tidiga betyg. Motiveringen är att små barn inte ska behöva känna tillkortakommanden. Som om barn skulle behöva betyg för det! I en barngrupp uppstår alltid en spontan rangordning. En månad in på höstterminen i årskurs 1 är hierarkin i klassen klar och de vet precis vem som är bäst i matte, svenska, idrott, musik o.s.v. Detta utan att någonsin ha fått några betyg. Att tro något annat är att underskatta barnen. De ser, hör och registrerar och de har inga problem att genomskåda vuxenvärlden. När de vuxna säger sådant som inte stämmer överens med vad barnen uppfattar så lär de sig att vissa sanningar är för obehagliga att erkänna. Det är mycket värre än att få ett betyg som bekräftar något man redan har genomskådat. Betyget gör att problemet erkänns och tas på allvar. Det kan diskuteras och man kan hitta en tidig lösning. Att sopa under mattan och skjuta åtgärder på framtiden medför att svårigheterna växer och det blir i värsta fall omöjligt att senare ta igen förlorade år.

I utredningen ”Det tar tid” slås fast att information till elever och föräldrar blir bättre med betyg. (Avsnittet ”Hultén leder vilse”) Där visas också att barn från utsatta miljöer är de stora förlorarna i en betygslös och kravlös skola. När 60% av eleverna går ut årskurs 9 med godkända betyg har man gjort framsteg, men 60% godkända betyder 40% icke godkända. Det är oacceptabelt. Vad hade hänt i en betyglös skola? Hade någon uppmärksammat problemet då? Hade det skrivits några tidningsreportage? Hade man insett vidden och konsekvenserna? Troligen inte. Misslyckanden hade kunnat döljas och elevgrupp efter elevgrupp gå ut i arbetslöshet och utanförskap.

Hatties jätteforskning (Avsnittet ”Studentkompetens II”) tyder på en begränsad effekt av betyg men då handlar det om summativ, traditionellt utformad, betygsättning. Formativ värdering har däremot visat sig ha mycket stor betydelse för god och bestående inlärning, liksom att låta eleverna skatta sig själva för att sedan göra jämförelser med lärarens bedömning.

Att i dialog med eleven bedöma och förbättra inlärningen, att fundera tillsammans över hur man bäst lär sig och att via test för elevens egen skull se vilka framsteg som gjorts, är inte det en självklarhet för en utbildad och erfaren lärare? Det kräver tid att verkligen kunna möta varje individ och det kräver åtminstone en grundläggande motivation från elevens sida. Saknas den motivationen är det där läraren måste börja och då behövs ännu mer tid.

Nästa avsnitt: Bättre lärare med bättre lärarutbildning

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s