Panik i politiken

Lämna en kommentar

4 september, 2015 av Harkling

De flesta människor stärker sin identitet genom att ingå i en grupp och denna grupps betydelse blir viktigare ju yngre personen är. Tillhörighet markeras i klädstil, musiksmak, val av aktiviteter och så vidare. Den som identifierats inom en grupp förväntas uppträda, tycka och tänka på ett visst sätt och om individen i fråga visar ett beteende som inte stämmer med dessa förväntningar uppstår förvirring i omgivningen. Kan en moderat vara vegetarian och miljömedveten? Kan en vänsterpartist tänka i ekonomiska termer? Kan en person som lyssnar på dansbandsmusik ägna sig åt akademiska studier? Kan en pensionär föra en initierad diskussion om datateknik? Fördomarna frodas.

Vissa personer med stor plats i media spär på sådana fördomar. Senast ut är Fredrik Reinfeldt, som i sin omåttligt hårt marknadsförda bok ”Halvvägs” konstaterar att SD:s väljare ”…är missnöjda med sitt eget liv och området de bor i”. När en person i hans ställning går ut med ett så generaliserande uttalande, som dessutom saknar trovärdigt forskningsstöd, så finns skäl att ifrågasätta om motivet inte bara är en långsint frustration som startade i samband med SD:s valframgång 2010, och som omöjliggjorde de Reinfeldtska regeringsplanerna.

Så länge SD kunde avfärdas som ”ett litet rasistparti under 4 %-spärren” utgjorde deras väljare inget reellt hot. De var lättidentifierade och betedde sig enligt förväntningarna. I dag, då SD sanerat partiet från öppet extrema element och helt andra typer av människor ingår i väljarunderlaget, blir det besvärligt. Gruppen är inte längre homogen. Enligt Anders Sannerstedt, SOM-institutet Göteborg, 2014, http://som.gu.se/digitalAssets/1533/1533976_hur-extrema—r-sverigedemokraterna-sannerstedt.pdf skiljer sig SD-sympatisörerna inte från andra väljare i något annat avseende än att de är starkt kritiska till svensk invandringspolitik, men de är inga ”loosers” och inte heller några ”högerextremister”. Politiskt står de i mitten och har värderingar ganska lika traditionell socialdemokrati. ”Det är för det första inte fråga om högerextrema personer. Det är för det andra inte fråga om marginaliserade personer som förlorat på samhällsutvecklingen och lever i ett utanförskap eller upplever en risk att hamna där. Och det är för det tredje inte fråga om särskilt bittra eller olyckliga personer jämfört med andra. Sverigedemokraternas anhängare är, för att med lätt hand travestera en aktuell filmtitel, ´vanligt folk´.”

Journalisten och debattören Joakim Lamotte, som ofta för riktigt kloka och väl underbyggda resonemang, skriver i GP onsdag den 2 september 2015 om Sverigedemokraternas framgångar under rubriken ”SD håller på att bli en ny folkrörelse”. Han har noterat att ”främlingsfientliga nyhetssajters framfart har exploderat senaste tiden”. Någon förklaring har han inte, men undrar om ”…dessa människor kanske har rätt när de säger att vi inom media har varit blinda”. När han läst sådana sajter har han kunnat konstatera att de som skriver där inte är ”…korkade bonnläppar (…) utan tvärtom är väl pålästa, har koll på fakta och siffror och är svåra att beslå med lögner…”. Hur ska man tolka det? Att de har rätt? Avslutningsvis konstaterar han att SD mycket väl kan bli segrare i valet 2018, om inget annat parti vågar ta i frågan om reglerad invandring.

Om Lamotte har rätt i sina funderingar kring traditionell medias ovilja att öppet rapportera om vissa saker, så är det kanske inte konstigt att människor söker sig till alternativ nyhetsförmedling för att få en klarare bild av vad som händer i samhället. Om han också har rätt i att ”en stor del av svenska folket har bestämt sig för att de vill ha minskad invandring” så är det helt logiskt att SD växer, pekpinnar och mobbning till trots, eftersom inget annat parti vågar föreslå en begränsning. Svenska politiker och svensk media bidrar, genom sin strutsmentalitet, i stor utsträckning till SD:s ökande popularitet och med nuvarande tillväxttakt skulle nästa regering säkert kunna bildas med SD i majoritet. Är det kanske vad etablerade partier vill för att själva slippa ta ansvar?

Ett smart drag i dagsläget vore en regeringsombildning där SD tillåts ingå. Detta av flera skäl:

Den nuvarande regeringen är handlingsförlamad, representerar en minoritet av väljarkåren och är beroende av vänsterpartiets stöd.

Någon opposition från Alliansens sida existerar inte på grund av DÖ, vilket är ett hot mot demokratin.

Miljöpartiet, som en del av regeringen, är en katastrof för Sverige och partiet gör sig bättre som utomparlamentarisk påtryckargrupp än som politiskt parti. Enda fördelen med deras gästspel i regeringsställning är att de tydliggjort sin inkompetens.

Ge SD samma chans som Mp fick! Håller de inte måttet, så kommer deras popularitet snabbt att minska. I annat fall…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s