Vems ansvar?

2

9 november, 2015 av Harkling

”Tänk framåt genom att se bakåt” uppmanade Lars Amréus i en rubrik i Dagens Samhälle 28 januari 2013. Det är en alldeles utmärkt uppmaning, som tål att tillämpas på ett antal områden och samhällsföreteelser. Att känna till sin historia gör det lättare att förstå sin samtid och göra sig en föreställning om det som kommer i framtiden.

En sådan tillbakablick på Socialdemokraternas ambitioner ger en intressant bild, inte minst på skolans område. Under första hälften av 1900-talet präglades (S) av höga bildningsideal. Arbetarklassen skulle medvetandegöras via folkbiblioteken och med hjälp av en skola öppen även för arbetarnas barn. Man var övertygad om att i dessa led fanns en dold ”begåvningsreserv” som det gällde att ta till vara.

På 50- och 60-talen lät ambitiösa föräldrar, som inte själva fått någon utbildning utöver den obligatoriska folkskolan, sina barn börja i ”läroverket” (realskola och gymnasium), i hopp om att ge dem bättre förutsättningar i livet än de själva haft. Dessa skolformer existerade ända fram till dess att grundskolan genomförts över hela landet. En viss insats fordrades dock från både föräldrar och elever. Den frivilliga skolan var inte gratis. Föräldrarna måste betala både undervisningsmateriel, mat under skoldagen och i förekommande fall resor. Barnen fick lägga en hel del tid och energi på läxtraggel eftersom skolans krav på dem var höga.

Alla föräldrar prioriterade emellertid inte sina barns skolgång och alla barn varken ville eller kunde studera vidare, men på den tiden fanns det gott om jobb som inte krävde långa utbildningar.

Sen kom grundskolan och kraven sänktes successivt, för att alla skulle kunna gå ut med godkända betyg. Inom socialdemokratin uppstod en märkligt ambivalent syn på utbildning. Å ena sidan skulle alla ha högskolebehörighet och traditionella arbetar- och hantverksyrken tappade i status, å andra sidan fanns en risk, att de som fått tillträde till yrken utanför den gängse sfären skulle lämna arbetarklassens värderingar och liera sig med borgerligheten. Inger Enkvist, professor i spanska i Lund, har beskrivit dilemmat. http://magasinetneo.se/artiklar/klasskamp-i-skolan/

I dag finns belagt i flera forskningsprojekt att barn till lågutbildade föräldrar missgynnas i studiesammanhang och detta vållar problem för vänstern inklusive (S). Har deras storstilade kommunala grundskola alltså misslyckats och varför visar friskolornas elever bättre resultat? Jonas Sjöstedt skyller på segregationen och på vinster i välfärden och vill att offentlig sektor ska få tillbaka monopolet på utbildning. Men om det är så att grundskolan inte håller måttet, blir det då bättre, om alla tvingas gå i en undermålig skola? Segregationen är dessutom bostadsrelaterad och har inget med friskolorna att göra. Dessa kan tvärtom bidra till att ge barn från sämre lottade områden en bättre start.

Vänsterns recept är att blanda elever med olika bakgrund och visst finns forskning som visar att det ger resultat, men bara om det inte blir en övervikt av de som har svårare att tillgodogöra sig undervisning. Denna grupp tar då så mycket av lärarens tid att de som skulle kunna prestera mer försummas och inte når upp till sin ultimata nivå, vilket strider mot intentionen att alla ska få undervisning utifrån sina förutsättningar (Läs mer i avsnitten om skolan här på bloggen!)

Sen måste man tycka det är lite märkligt att inte alla föräldrar informeras om möjligheten att skicka sina barn till en friskola eller en kommunal skola i ett mer väletablerat område. I dag är det inte förenat med någon kostnad, så det enda hindret är barnens egna önskemål och ett minimum av engagemang från föräldrarna.

”Fler skolor i Göteborg ska ta emot nyanlända elever” tycker företrädare för (S) och (MP) enligt en debattartikel i GP, 6 november 2015. Att så inte redan skett beror bara på att dessa elever inte sökt till någon skola utanför det egna bostadsområdet. Varför?
Min erfarenhet av nyanlända är att de brukar vara väl informerade om sina rättigheter. Att just denna, som gäller skolvalet, skulle ha försummats låter inte troligt. Men som i så många fall numera är det förstås ”någon” annans fel. Stackars ”Någon” får skulden för allt!

Fyra talespersoner för en organisation som kallar sig ”Nätverket för en likvärdig skola” reagerar i GP 6 november 2015 http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2887362-segregerat-skolsystem-inget-att-skryta-med på en artikel skriven av Ralph Riber, Internationella Engelska Skolan och Marcus Strömberg, Academedia.
En snabb googling visar att det rör sig om ett nätverk med stark koppling till Vänsterpartiet och dess sympatisörer.
De förfasar sig över att elever som går i friskolor, och dessutom begåvats med välutbildade föräldrar, ”mer eller mindre automatiskt” når goda resultat. Men tänk om det är så att dessa barn lägger ner en del arbete för att nå de goda resultaten? Tänk om alla barn inte är beredda att göra det. Hos vem ligger då felet?
De allra flesta elever sporras av en miljö där studieresultat har hög status, men det finns alltid en liten klick som inte vill eller kan, utan i stället väljer att sabotera för sina kamrater. Om dessa blir i majoritet i klassen blir resultaten där efter.

Om man vill ge alla barn möjlighet till goda kunskaper vore det kanske en idé att börja med föräldrarna. Varför inte ge dem (obligatorisk) utbildning i hur svensk skola fungerar, vilka krav och förväntningar som ställs och vilka möjligheter som står till buds för deras barn. Varför inte också lägga in moment av hur föräldrarollen bör praktiseras i stort för att förhindra rekryteringen till kriminella gäng i de så kallade ”utsatta stadsdelarna”. Föräldrar med barn på Sjumilaskolan har, med rätta, uttalat önskemål om en förändring i sitt område, http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2887736-missnoje-med-kort-krismote-pa-sjumilaskolan men någonstans får man en känsla av att de kanske borde börja med sig själva och se vad de kan åstadkomma, i stället för att enbart kräva åtgärder från samhället.

Lågutbildade föräldrar är ingen ny företeelse, men under förra seklet utgjorde de inte något hinder för sina barn att nå goda studieresultat. En avgörande skillnad är att det då fanns en tro på den egna förmågan och en känsla av egenansvar. Tyvärr tycks detta ha raderats bort under decennier av omhändertagandementalitet från det politiska vänsteretablissemanget.

Annonser

2 thoughts on “Vems ansvar?

  1. Gunnar Hellström skriver:

    Ansvar borde vara att inte åtaga sig mer än man klarar av. När vi nu inte klarar av mer invandring/flyktingar är dock ansvaret hos EU enligt (o)ansvarig statsminister med flera politiker. Alltid någon annans. Hur skall vi skydda oss från oansvariga politiker undrar infödd motborgare

    Liked by 1 person

    • harkling skriver:

      Bra fråga! De enda medel jag kan tänka mig är allmänna val och kontinuerlig debatt. Det senare fordrar viss kunskap och ett politiskt intresse som jag inte är säker på att majoriteten av de svenska väljarna besitter.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s