Politisk dunderhonung

Lämna en kommentar

2 december, 2015 av Harkling

Under andra hälften av 70-talet fick många svenska barn sina grundläggande värderingar från Bamse, världens starkaste björn, i Rune Andreassons seriealbum. Det var inga dåliga grejer. Var snäll mot de som är små och svaga! Lös inte konflikter med våld! Hjälp den som behöver hjälp! Tolerera olikheter! Men om det inte hjälpte att vara snäll så tog Bamse fram dunderhonungen, blev dunderstark och kunde därmed uträtta (d)underverk.

Efter tisdagens (1/12) bomb, SCB:s publicering av den senaste väljarundersökningen, som visar ett dunderkliv uppåt för Sverigedemokraterna och fortsatt stora tapp för (S) och (M) – så sprider sig paniken i både vänsterkretsar och bland allianspolitiker. Kanske önskar de sig ett par burkar dunderhonung, men eftersom tillgången på sådan är begränsad, får de nöja sig med verbal styrka och försöka hitta nya infallsvinklar för att väljarna ska förstå faran med ett växande SD.

Lena Melin, Aftonbladet kommenterar undersökningen i en websändning http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21862599.ab
Regeringspartiernas tapp anser hon bero på att de inte är ”riktigt dugliga”. Hon konstaterar vidare att det bland SD-väljare finns en stark misstro mot samhället i allmänhet och media i synnerhet och anser det vara ett samhällsproblem att så många ”upplever sig alienerade från samhället”. SD bjuds inte in till samtal i flyktingfrågan och skälet är att det enligt övriga partier inte går att komma överens med dem för ”SD tycker alltid att invandring är ett problem, oavsett hur många det handlar om.” Att övriga partier har närmat sig SD tycker hon inte har någon betydelse i sammanhanget. De måste nu i stället sätta på sig tänkarmössan och fundera över vad de gör för fel och vad som missas i kommunikationen med väljarna, tycker Melin. Oavsett svaret tror hon på en fortsatt ökning för SD.

Extremvänstersajten Expo publicerade 30 november en artikel med rubriken
Räkna inte ut SD”, signerad Daniel Poohl. Den börjar och slutar på samma sätt, (lite fantasilöst kan man tycka) med en ”analys”:
”Sverigedemokraterna har förvisso stagnerat i opinionen. Men så enkelt försvinner inte det nationalistiska hotet. Att döma av det politiska läget i Sverige så har partiet sorgligt nog långt ifrån spelat ut sin roll i svensk politik.”
http://expo.se/2015/rakna-inte-ut-sd_6984.html

Poohl och hans polare lär inte jubla över SCB:s undersökningsresultat, men gör vad de kan för att motarbeta sin ärkefiende, vilket tycks vara huvudsyftet med Expo, eftersom merparten av sajtens artiklar handlar om SD. Journalisterna jagar med ljus och lykta sådant som kan publiceras i syfte att misskreditera partiet.
Även andra, mer etablerade, tidningar arbetar frenetiskt i samma riktning, som till exempel Uppsala Nya Tidning i ett bidrag från 1 december 2015: http://www.unt.se/asikt/ledare/partiet-som-vill-riva-ned-rattsstaten-4000506.aspx
Här listas ett antal påståenden om mål som det illasinnade SD har på sin dolda agenda. Någon källhänvisning finns inte och om författaren, Håkan Holmberg, får man på Wikipedia veta att han tidigare varit riksdagsledamot för (Fp) och att han nu som privatperson ger ekonomist stöd till – EXPO!
Holmberg har uppenbarligen en sympatisör i Amanda Björkman som skriver för DN och som att döma av inlägg på Twitter är en av de talrika MP-sympatisörer som befolkar denna stockholmstidning. Även hennes artikel, publicerad 30 november 2015, är full av illavarslande profetior om vad ett ökat SD-inflytande skulle innebära. I denna artikel hänvisas till en Facebook-konversation och till – EXPO!

Det luktar vänsterkonspiration och ger en viss förklaring till SD-väljares påstådda känsla av alienation. Ett demokratiskt valt parti, med stöd från 20 % av väljarkåren, behandlas på ett sätt som saknar motstycke. Det är märkligt att SD:s motståndare inte kan använda sakargument för att nå sina mål. Här är i stället allt tillåtet, från personangrepp till mobbning och i vissa fall till och med fysiskt våld. Sådant beteende ligger långt från Bamsemoralen och har hittills varit direkt kontraproduktivt.
Det visar dessutom på en märklig och direkt kränkande människosyn, vilken förutsätter individens oförmåga till eget ställningstagande. Någon annan måste tala om vad som är rätt och fel.
”Jag tror bara vad jag ser och hör”, sa Bamses kompis Skalman. Vad tänker människor som ser ett och hör ett annat? Varför ska man som väljare tro mer på motståndarnas bild än på den bild partiets företrädare presenterar? Varför ser man mellan fingrarna när företrädare för andra partier gör bort sig, men gör stora rubriker av minsta antydan till felsteg från SD-politiker? Det är inte likabehandling. Det är ohederligt.
Man behöver inte vara SD-sympatisör för att reagera över sådana metoder. De ligger inte inom ramen för åsiktsfrihet och demokrati, men sådana ideal har, om man ser i ett historiskt perspektiv, aldrig varit vänsterns starka sida.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s