LO och lönerna

Lämna en kommentar

21 januari, 2016 av Harkling

Sträng beskriver i biografin ”Landsvägsdiktatorn” hur gruppen lantarbetare hade halkat efter i fråga om löner och anställningsvillkor och hur svårt det kunde vara att förhandla med arbetsgivarna för att få till stånd förbättringar. Strängs recept var en stark facklig organisation och arbetsgivarnas erkännande av denna som förhandlingspartner. Men det var inte självklart för hans samtida att ansluta sig till facket.

Även om syftet var gott kom människor i kläm och de som gick med i facket riskerade att bli av med sina anställningar. Sträng, som gjorde skäl för sitt namn, drog sig inte för tuffa metoder, inte bara mot arbetsgivarna, utan också mot de arbetare han ville organisera. Så här kunde det låta när han rekryterade medlemmar:
Antingen går du med oss eller är du vår fiende. (…) Vill du vara med dina kamrater i facket eller vill du bli betraktad som en fiende och motståndare?”

År 1935 tjänade en industriarbetare runt 2 800 kronor per år, vilket var mer än dubbelt så mycket som lantarbetarens årslön på 1 100 kronor. Den som ville ha snabba och rejäla lönelyft gjorde emellertid – då som nu – klokast i att gå den fackliga vägen och bli heltidsanställd som ombudsman. 1935 låg Strängs årslön på 5 500 kronor och till det kom traktamentsersättningar på 15 kronor per resdag.

Att satsa på politiken är inte mindre lukrativt. Bengt Ericson beskriver i ”Den härskande klassen” riksdagsledamöternas löneutveckling under perioden 1994 till 2014. En 126 %-ig ökning kan man stoltsera med där. Ännu bättre har det gått på statsministerposten där lönen höjts med 134 % under samma tidsperiod. Den svenska genomsnittslönen har som jämförelse ökat med 89 %, men för kvinnodominerade yrken i offentlig sektor, det vill säga merparten av de som är organiserade i Kommunal, är procentsatsen sannolikt betydligt lägre.

Det var länge sedan adjunktslönen utgjorde norm för fastställandet av riksdagsledamöternas löner.

LO har existerat och verkat i mer än 100 år. Att utjämna löneskillnader mellan olika grupper av anställda har varit en målsättning där man lyckats så väl att utbildning inte längre är särskilt lönsamt. Sedan 70-talet har man dessutom hyllat principen lika lön för kvinnor och män. Ingen S-politiker vågar väl i dag påstå sig vara något annat än jämställdhetsivrare och feminist, men att omsätta snacket i praktisk handling tycks vara en oöverkomlig uppgift.

Eller är det kanske så att viljan saknas?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s