LO och PARTIET

1

25 januari, 2016 av Harkling

Biografin om Gunnar Sträng (se tidigare avsnitt!) ger åtskilliga aha-upplevelser och en förståelse för de normer som råder inom arbetarrörelsen. Under det tidiga 1900-talet skapades en speciell kultur, en ovanifrån-attityd, hos fackliga funktionärer gentemot medlemmarna, som har följt med genom åren. Detta ovanifrånperspektiv har också blivit en del av socialdemokratin.

Jag har aldrig sett någon skillnad när det gäller fackligt och politiskt arbete inom arbetarrörelsen. Det är två sidor av samma mynt”, förkunnade Sträng och handlade utifrån den uppfattningen i sitt arbete som facklig funktionär. Denna symbios har bestått ända in i nutid och lett till konsekvenser som förtjänar att ifrågasättas.
LO och (S) företräder kollektivet på bekostnad av individen och förutsätter att medlemmarna utgörs av ”svaga grupper” som inte klarar att föra sin egen talan eller ta egna initiativ. Det har fått som effekt att det individuella driv, som man kan hitta i andra europeiska länder, blivit mindre vanligt i Sverige. Här sätter man sig gärna ner på sin rumpa och ropar på ”NÅGON” som ska komma och fixa situationen när det tar emot.

Sträng arbetade för ett kollektiv som utgjorde dåtidens svagaste grupper (lantarbetare och statare), men deras svaghet bottnade i en lagstiftning som ensidigt gynnade arbetsgivarna. Efter 50 år med en stark fackföreningsrörelse och ett starkt socialdemokratiskt parti, hade en stor del av de materiella och sociala skillnaderna avskaffats. För kollektivet vill säga. Att enskilda individer ofta kom i kläm fästes inget avseende vid.

Ett problem har däremot uppstått för parti och fack när allt fler av de som tidigare identifierats i de svaga grupperna inte längre känner igen sig där. Det har fått väljare att överge (S) och fackföreningarna att tappa medlemmar. I det läget gäller det att hitta nya ”svaga grupper” och därmed nya väljare, detta som en väg till att behålla egna fördelar: höga löner, förtur i bostadskö, kontokort, generösa traktamentsersättningar, reseersättningar, väl tilltagna pensioner o s v. Förmåner som politiker kunnat bevilja sig själva och som gjort dem till en ny överklass, många gånger helt utan insikt i hur vardagen ser ut för vanliga medborgare.
Bengt Ericson ger åtskilliga exempel på detta i ”Den härskande klassen”. (Se tidigare avsnitt!)

När det gäller oegentligheter kring boendet har tidningsrubriker genom åren visat att Wallström är i gott sällskap av Laila Freivalds, Håkan Juholt och några till.
http://wwwc.aftonbladet.se/bostad/0008/25/freivalds.html
http://www.aftonbladet.se/nyheter/skrisen/article13741591.ab
http://www.di.se/artiklar/2016/1/17/tre-av-fyra-lo-toppar-fick-lagenhet/

Och inte nog med detta.

I ett uppmärksammat fall med start 2004 ägnar sig LO-pamparna åt en omvänd Robin Hood-princip genom att ta från de fattiga och ge till de rika. Det de tar är ett antal stugor vid Saltsjön i Nacka. Dessa testamenterades av kommunpolitikern och fackföreningskvinnan Anna Johansson-Visborg via en stiftelse i syfte att hjälpa fattiga kvinnor till semesterboende.
Fyra av de mest attraktiva stugorna hade redan övergått till toppar inom facket, varav två manliga, då chockbeskedet kom att styrelsen ville riva en del av området för att bygga dyra bostadsrätter med sjöutsikt. De kvinnor, som berörs av förändringen och riskerar förlora sina kontrakt har i flera år protesterat på olika sätt, men inte fått något gehör.
http://www.arbetaren.se/2014/03/07/ under rubriken ”Historien om arbeterskornas egna semesterhem
LO har uppenbarligen inte hoppat på det feministtåg som Socialdemokratiska partiet numera chartrar.

Sedan media uppmärksammat och avslöjat otillbörligheter och skandaler som de ovan nämnda, har indignationens vågor gått höga ett tag, men så snart stormen bedarrat har det mesta fallit i glömska och ingenting gjorts för att försvåra fortsatt fusk och skumraskbeteende.
Skriveriernas främsta mission tycks därmed ha blivit att ge tidningar på fallrepet försäljningsmässiga glädjeskutt i statistiken och lyfta upplagorna under några veckor.

Annonser

One thought on “LO och PARTIET

  1. […] ”Jag har aldrig sett någon skillnad när det gäller fackligt och politiskt arbete inom arbetarrörelsen. Det är två sidor av samma mynt”, förkunnade Sträng och handlade utifrån den uppfattningen i sitt arbete som facklig funktionär. Denna symbios har bestått ända in i nutid och lett till konsekvenser som förtjänar att ifrågasättas. LO och (S) företräder kollektivet på bekostnad av individen och förutsätter att medlemmarna utgörs av ”svaga grupper” som inte klarar att föra sin egen talan eller ta egna initiativ. Det har fått som effekt att det individuella driv, som man kan hitta i andra europeiska länder, blivit mindre vanligt i Sverige. Här sätter man sig gärna ner på sin rumpa och ropar på ”NÅGON” som ska komma och fixa situationen när det tar emot. ….. Miljonklipp för ministern, Aftonbladet/bostad/0008/25/freivalds Bluffade – med bostadsbidraget, Aftonbladet 2011-10-07 Tre av fyra LO-toppar fick lägenhet, di.se 2015/1/17 Citat från LO OCH PARTIET, Harkling 25 Januari 2016 […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s