Ett (M)isslyckat (p)arti

5

25 april, 2016 av Harkling

Jag blev övertalad av en miljöengagerad väninna att följa med till ett läger ute på bohuskusten. Året var 1980 och i mars hade svenska folket sagt ”nja” till kärnkraft, men många var missnöjda med valresultatet eftersom kärnkraften sågs som ett av de största miljöhoten. Detta skulle, tillsammans med andra aktuella miljöfrågor, behandlas på lägret och där skulle ”arbetsgrupper” bildas för framtida aktiviteter.

Vi anlände på utsatt tid till angiven plats, en byggnad som under många år använts som sommarkoloni för barn, men som nu ansågs för dålig för detta ändamål. Initiativtagarna till lägret hade fått hyra den för en billig penning. Några möbler fanns i princip inte, utan sovplatserna utgjordes av medhavda luftmadrasser, sovsäckar och liggunderlag. Måltiderna intogs sittande på golvet, eller ute i gräset om vädret tillät.

Vi var ett trettiotal personer från äldre tonår och upp till ungefär trettiofem. Ett antal småbarn fanns också med. Vid första samlingen delades vi in i ansvarsgrupper för matlagning, städning, barnpassning och så vidare. Den tid som inte gick åt för dessa sysslor användes till diskussioner.

Jag insåg snabbt att jag stack ut på ett förfärligt sätt i sällskapet, både utseende- och attitydmässigt. Det här gänget var entusiastiska idealister som bespetsat sig på en veckas dygnetrunt-samvaro under primitiva förhållanden och de såg inte ut att använda vare sig kam eller tvål, än mindre smink. Alla var klädda i slitna jeans eller kakishorts, lunsiga tröjor i murriga färger, T-shirts med text eller batikmönster och på fötterna remsandaler.

Vädret var inte det bästa, men badas skulle det ändå och när jag insåg att det var fråga om nakenbad och stannade kvar på land med ursäkten att vattnet var för kallt, var det flera som tittade ogillande på mig. Jag fick en känsla av att här accepterades inte den som avvek från gruppbeteendet.

Diskussionerna handlade om att i grunden förändra samhället – i praktiken vrida klockan tillbaka. ”Vi måste tillbaka till ett naturligare liv. Tillbaka till bondesamhället, där alla producerar sin egen mat, sina egna kläder och annat livets nödtorft. För att klara detta måste vi tillbaka till ett samhälle där vi har mer tid för barnen och därför måste vi underlätta för kvinnor att jobba deltid, men också införa generellt kortare arbetstid för alla. Vi måste begränsa bilåkandet och bygga ut kollektivtrafiken. Vi måste komma tillbaka till lägre produktion och konsumtion av varor för att kunna dra ner på energislöseriet. Vi måste tillbaka till ett SAMHÄLLE UTAN KÄRNKRAFT”

Jag försökte några gånger ifrågasätta, men ignorerades eller möttes av långa, teoretiskt-utopiska utläggningar och fann det snart bäst att tiga i församlingen, men jag tänkte desto mer. Det här var för mycket TILLBAKA för mig som alltid föredragit att tänka framåt. Det var för mycket LIKFORMIGHET för en inbiten individualist som jag. Det var ett alldeles för TRÅKIGT OCH PRIMITIVT samhälle som de här människorna förespråkade. Ett samhälle med mycket av NYTTA och ALLVAR, men för lite av LEK och GLÄDJE.
Det var med obeskrivlig lättnad jag lämnade lägret en vecka senare.

Året därpå bildades Miljöpartiet och alla lägerdeltagare (utom jag och småbarnen) beklädde ganska snart platser som representanter för detta parti i sina respektive kommuner. Kontakten med min väninna blev allt mer sporadisk för att så småningom helt upphöra.

Med tiden har de bonderomantiska skogsmullarna från lägret ersatts av en annan sorts romantiker med storstadsbakgrund, men lika världsfrånvända, lättlurade naiva och enögda som sina föregångare. En ny typ av barfotabarn som tycks ha tappat ”sitt ord och sin papperslapp” och i stället ägnat sig åt att till varje pris hålla sig kvar vid makten. Senaste veckorna har de motvilligt visat sitt rätta ansikte och precis som för 36 år sedan är TILLBAKA ett centralt ord. Nu handlar det om att ifrågasätta kvinnors rättigheter och den jämställdhet mellan könen som det tagit sekler att uppnå.

Tendenser i sådan riktning fanns redan då partiet bildades, men har accentuerats med hjälp av de muslimska företrädarna. Mp framstår nu som en otrevlig, kanske till och med farlig sekt, som snarast bör fråntas mer betydelsefullt samhällsinflytande. Sin oförmåga i regeringssammanhang har de gång på gång visat i en rad för dem pinsamma situationer. I utländsk press har de blivit en visa och stärkt bilden av svensk politik som udda och löjeväckande.

Miljöpartiets existensberättigande består i att fungera som påtryckargrupp i just miljöfrågor. Allt annat gör de bäst i att hålla sig ifrån.

mp

Annonser

5 thoughts on “Ett (M)isslyckat (p)arti

  1. Stefan Jonsson skriver:

    hHerregud, vilken skräckhistoria. Nu kan jag säkert inte sova i natt.

    Gilla

  2. ulsansblogg skriver:

    Bra skrivet! Det bekräftar känslan som jag har haft om detta parti!

    Liked by 1 person

  3. SasjaL skriver:

    (M)onsteriöst (P)hiasko
    (M)issat (P)olitiken

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s