Vänsterns problematiska kunskapssyn

2

26 september, 2016 av Harkling

Debattörerna Svensson, Suhonen och Wingborg, med anknytning till den fackliga tankesmedjan Katalys, har i sin artikel ”Skolans djupa kris stavas Jan Björklund (L)” felaktigt lagt skulden för svensk skolas haveri på Björklunds åtta år som skolminister. (Se föregående inlägg här på bloggen!) De borde vara väl medvetna om att förfallet pågått mycket längre än så. Syftet med debattartikeln är nog snarare att lägga ut dimridåer för väljarna inför 2018, då skolan sannolikt kommer att få stort utrymme i valdebatten.

Redan i 2002 års valrörelse ville man från vänsterhåll undvika att diskutera skolan eftersom bristerna hade blivit alltmer uppenbara. Det individuella programmet – avsett för de som inte klarade studier på nationella program – hade på grund av sjunkande kunskapsresultat blivit gymnasiets tredje största. Till detta ”slaskprogram” gick alltför många elever för att hämta upp vad de, som ett resultat av flumpedagogiken, missat under nio år i grundskolan. Tanken var att de sedan skulle kunna fortsätta till nationella program, men i stället blev det sista anhalt för de flesta som hamnat där. Dyrt och onödigt! http://www.aftonbladet.se/debatt/article10225976.ab

Margit Silberstein skrev i en artikel 7 februari 2008:
”Skolan är för socialdemokratin historiskt sett ett område med starka spänningar, som handlar om förhållningssättet till skolan och synen på kunskap.(…) Kärnan i den socialdemokratiska skolpolitiken har länge varit att skolan inte bara ska ge eleverna kunskap utan också utjämna skillnader och på sikt utplåna klassamhället. Dessa mål har vållat problem för socialdemokraterna. (…) Betyg och nationella prov har betraktats som redskap som stigmatiserar eleverna och sållar ut de svagaste.”
http://www.norden.org/sv/analys-norden/tema/utdanning-og-forskning/skolan-2013-ett-politiskt-slagfaelt
I artikeln tar Silberstein också upp orsaken till (S):s märkliga syn på generell högskolebehörighet, som nödvändig för att inte dela in samhället i starka och svaga. Konsekvensen av ett sådant resonemang blir att de grupper partiet traditionellt sagt sig företräda, alltså arbetare, ses som ”svaga” och att yrken, som inte kräver högskolestudier nedvärderas i förhållande till akademikeryrken. Denna syn har lett till att det nu saknas utbildad arbetskraft, till exempel hantverkare, omvårdnadspersonal och bilmekaniker, eftersom sådana utbildningar har fått lägre status.

Om nu vänsterns skolpolitik är så effektiv som Katalysdebattörerna påstår, så borde allt vara frid och fröjd i staden Göteborg, av Mona Sahlin utnämnd till Socialdemokraternas skyltfönster. Så är emellertid inte fallet visar bland annat en artikel i serien ”#Nu är det nog”, GP 17 september. Där intervjuas Karin Pleijel (MP), de rödgrönas tunga namn i skolsammanhang, om situationen i kommunens skolor. Pleijel medger stora problem, men är tveksam till den centralisering av skolan som föreslagits från oppositionshåll för att ge de olika stadsdelarna möjlighet göra utbildningen mer likvärdig. Pleijel vill i stället tillsätta en utredning (!)
Ur artikeln: ”Läget för flera av Göteborgs skolor är alarmerande och riskerar att bli en dyr historia för kommunen. Som GP tidigare berättat hänger hot om viten på totalt 4,2 miljoner kronor över fem grundskolor. (…) Att en förändring måste till har Göteborgspolitikerna länge varit eniga om, men inte hur. (…) Karin Pleijel:  En av de viktigaste styrkorna med dagens organisation är samverkan mellan socialtjänst, kultur och fritid, förskola och grundskola.”

Traditionellt vänstertugg – sociala aspekter före kunskaper – är alltså receptet enligt Pleijel, som också anser att bostadssegregationen är en stor del av orsaken till skolans problem. De skolor som fått kritik från Skolverket ligger samtliga i förorter med hög andel invandrarelever.
För en tid sedan beskrev en förälder i en insändare i GP hur familjen flyttat från ett sådant område in till centrala Linné för att ge sina barn en bättre skolgång, men inget blev som de hoppats. Eftersom skolans pengar fördelas efter ”socioekonomiska kriterier” så får ”privilegierade stadsdelar” som Linné en lägre tilldelning, vilket har lett till större klasser och bortrationaliserade lärar- och speciallärartjänster. Det blev stora rubriker för ett par år sedan när en kunnig och omtyckt rektor i just Linné sade upp sig med motiveringen att hon med beviljade resurser inte kunde bedriva en verksamhet i linje med vad skollagen föreskriver.

Så är läget för flera stadsdelar som anses klara sig med en lägre resurstilldelning. De som drabbas är eleverna, som inte får den undervisning de är berättigade till. I Torslandaskolan har exempelvis tjänsten i tyska ännu i mitten av september inte tillsatts med behörig lärare, vilket lett till inställda lektioner och en lång rad obehöriga vikarier med varierande kunskaper i såväl tyska som pedagogik.
Löfven lovade i valrörelsen 2014 fem tusen nya lärartjänster varav ett tusen speciallärare. Var finns de lärarna? Inte konstigt att svenska elever får dåliga resultat i PISA-proven.
Så här säger en lärare som fått nog. http://www.svd.se/jag-ar-lararen-som-har-gett-upp/om/debatt

Trion Svensson-Suhonen-Wingborg och deras debattartikel förtjänar att starkt ifrågasättas. Svenska elever är värda en bättre skola än den vänstern tillhandahåller!

Annonser

2 thoughts on “Vänsterns problematiska kunskapssyn

  1. SasjaL skriver:

    … och någon (ingen nämnd, ingen glömd) lovade att problemen skulle vara lösta inom etthundra dagar efter valet …

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s