Journalistkriget 1

Lämna en kommentar

11 januari, 2017 av Harkling

Det hände mycket märkligt i Sverige den kaotiska hösten 2015. Man kan verkligen tala om att ”vända blad”. I september jobbade frivilligorganisationernas representanter på Göteborgs central (och andra resecentra) försedda med skyltar på vilka det stod: ”Refuges welcome! You are heroes!” och statsministerns Europa byggde inga murar. Några månader senare beslutade samma statsministers regering om radikala åtstramningar i flyktingmottagandet, ”entusiasterna” gick i ide och i samma andetag förändrades nyhetsrapporteringen.

Plötsligt blev det nästan rumsrent att i traditionell media uttrycka det som tidigare varit tabubelagt. Den där mediala försiktigheten – även benämnd ”den politiska korrektheten” – som nu började luckras upp, hade kommit smygande under 2000-talet och intensifierades när Peter Wolodarski, chefredaktör på DN, uttalade sin avsikt att satsa på ”agendasättande journalistik”. Vad menade han med det?

”Agendasättande journalistik betyder att en redaktion publicerar egna nyheter som sedan andra medier börjar bevaka och undersöka själva”, får vi veta på Wikipedia, men någon är inte nöjd med den förklaringen, utan har lagt till en kommentar: ”Den här artikeln anses inte vara skriven ur en neutral synvinkel.’ (2017-01)
Motivering: Agendasättande journalistik’ är ett mångtydigt begrepp, och textens definition utgår från en partsinlaga.
Agendasättande journalistik kan även avse kampanjjournalistik.”

Enligt bloggaren Jan Millds definition innebär agendasättande journalistik:
”…att inte bara rapportera nyheter, spegla verkligheten och förmedla opartisk information utan även att ha en politisk agenda som gör att man bestämmer dagordningen, styr diskussionen och avgör vad som ska uppfattas som problem.” https://janmilld.wordpress.com/2013/09/24/agendasattare/

(Och – för att hellre förekomma än förekommas – ja, jag vet att Milld ställde upp för SD i riksdagsvalet 2002 men att han nu anser SD vara alltför PK. Jag vet också att han tidigare varit organiserad i både (S), (V) och (Mp)”. Detta behöver ju inte betyda att han inte kan ha rätt i sin definition av begreppet agendajournalistik.)

En annan kontroversiell bloggare, Julia Caesar, skrev på http://snaphanen.dk/2013/09/29/sondagskronika-agendajournalisterna/ om sin syn på DN:s agendajournalister i allmänhet och Niklas Orrenius i synnerhet. Ur artikeln:

”Han kallar sig journalist. Men det är han inte. Niklas Orrenius är politisk aktivist. Han använder det han kallar journalistik som redskap för att driva en tydlig politisk agenda – både sin egen och agendan hos den chefredaktör som håller honom om ryggen, Dagens Nyheters Peter Wolodarski. (…) Vi lever i rädslans diktatur. När sanningen tabubeläggs blir priset alltid rädsla. Ångestnivån i Sverige har nu nått sådana höjder att den kräver utlösning med jämna mellanrum. PK-eliten får utlösning för sin ångest när den får något riktigt saftigt att förfasa sig över, när den kan fördöma och förkasta. Det är där Niklas Orrenius kommer in i bilden. Han ger PK-eliten vad den vill ha. Han levererar de rätta, maffigt skräddarsydda förfasningsämnena. Han bjuder PK-eliten på lättnad när deras ångest tillfälligt blir förlöst. (…) Han är den politiska maktens perfekte lakej, ständigt beredd att med stövelklacken krossa alla som tycker fel.”

I avsnittet med underrubriken ”DN:s agendasättande journalistik” ger Julia Caesar exempel på hur DN arbetar, ofta med känsloladdade formuleringar för att implementera ”rätt” värderingar.
Detta drygt tre år gamla inlägg satt i perspektiv till det som sedan hänt, ger en uppfattning om hur stor makt DN har haft – och delvis fortfarande har – över svensk medierapportering, speciellt den som handlar om flyktingmottagandet, och hur mycket det har inneburit för svensk opinion. Bara i ”alternativa medier” rapporterades om sådant som kunde leda till ifrågasättande av DN:s samhällsbild.

Att Julia Caesars identitet hölls hemlig under många år irriterade säkert etablissemanget eftersom bloggen hade stort genomslag. Och att Orrenius hade ett horn i sidan till henne efter den salva hon avfyrade mot honom är begripligt. För två år sedan avslöjades hon som en tidigare DN-anställd journalist med lång erfarenhet och den som stod bakom det scoopet var – Niklas Orrenius!

Wikipedias beskrivning av honom avlutas på följande sätt:
”Niklas Orrenius har i efterhand medgett att hans journalistik om Sverigedemokraterna under 2000-talets första år ibland valde vinklingar som var färgade av hans motvilja mot deras åsikter – en metod som han senare betecknat som journalistiskt felaktig och missvisande.”

Julia Caesar fick efter avslöjandet utstå spott och spe och lär ha tagit mycket illa vid sig, men tiden har visat att hon hade rätt i mångt och mycket. Allt fler journalister har börjat se och rapportera om konsekvenserna av okontrollerad invandring och misslyckad integration. DN:s sätt att förmedla nyheter har senaste året ofta ifrågasatts, prenumerationerna minskar och DN har halkat efter Svenska dagbladet på desktop och GP i mobilen. Detta har gett herr Wolodarski stora skälvan och fått honom att desperat försöka återta sin vacklande ställning. Han gör det genom att starta krig mot framför allt GP och Expressen, vilka han beskyller för att publicera artiklar som gynnar högerextrema intressen. De står inte längre för liberala värderingar, menar han. Ett misstag som inte får honom att framstå som mer trovärdig i läsarnas ögon.

Fortsättning följer i nästa inlägg.

rubriker

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s