Funktionell dumhet – en cv-merit

Lämna en kommentar

11 juli, 2018 av Harkling

Min blogg har i princip legat nere det senaste året – andra intressen har prioriterats – men när jag för en vecka sedan hittade en av de mest intressanta artiklar jag sett i svensk press, så kände jag att nu är det dags för ett inlägg. Artikeln var för mig en bekräftelse på det jag tidigare skrivit på bloggen om svensk kommunal skola och den problematik som tillåts fortsätta grassera trots att mer än 50 % av Sveriges elever går ut nian utan godkända betyg.

Siffran gäller förstås inte generellt. Som vanligt handlar det om s k ”utsatta områden”, där allt det elände som refereras till i svensk media tycks utspela sig. GP 3 juni 2018: http://www.gp.se/nyheter/sverige/%C3%B6ver-h%C3%A4lften-klarar-inte-skolan-i-utsatta-omr%C3%A5den-1.6352466

Det är lätt att försöka förklara siffrorna med hänvisning till antalet invandrade elever i dessa områden och säkert ligger en del av förklaringen i bristande språkkunskaper, men det är långtifrån hela sanningen. En över många år ökad resurstilldelning och ”pedagogiskt nytänk” har inte gett någon förbättring. https://www.dagenssamhalle.se/nyhet/rekordintaekter-till-vaelfaerden-7729

Orsaken är kommunaliseringen hävdar många och nu börjar man närma sig pudelns kärna. Dessutom en kärna som inte är unik för skolan, utan för offentlig verksamhet över huvud taget, nämligen det undermåliga ledarskapet och den prioriterade dumheten. Det är här artikeln i SVD kommer in. Rubriken lyder ”Funktionell dumhet gör dig framgångsrik” https://www.svd.se/funktionell-dumhet–ett-maste-for-karriarister-idag SVD 3 juli 2018. Bakom artikeln står Mats Alvesson, företagsekonom och professor vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet där han leder ett forskningsprojekt om just ”funktionell dumhet”. Ur artikeln:

Funktionell dumhet är den kanske viktigaste framgångsformeln för många som vill göra karriär.

Man håller på med allehanda strategier, policyer och planer som ser bra ut utan att bekymra sig om ifall de tillämpas. Man sitter på möten även om de egentligen är slöseri med tid. Man deltar i utvecklingssamtal även om det är tveksamt om de leder någon vart. Man refererar till organisationens värdegrund utan att fundera på om denna säger något som helst av värde. Allt med god min och utan att brottas med tanken att här borde man visa integritet och protestera. (…) Inom stora delar av offentlig sektor, politik och delar av näringslivet, särskilt storföretag, är det inte alla gånger bra resultat som prioriteras, då dessa är svåra att bedöma. I stället handlar det om att med emfas tro på och vidareföra tveksamma ”sanningar” och vara bra på impression management.

Just det Alvesson beskriver var vad som drabbade skolan efter kommunaliseringen. Varken kommunala politiker eller dito tjänstemän var situationen vuxna. I stället för att prioritera kunskap och kompetens såg man till obetydliga och kortsiktiga ekonomiska vinster och plockade upp undermåliga pedagogiska hugskott (åldesintegrering, PBU, ”forskning” = eget kunskapssökande etc) som alla snart visade sig ha negativa konsekvenser på inlärningen. De lärare som – o ve och fasa! – ägnade sig åt katederundervisning och kunskapsförmedling hamnade i kylan och ansågs ”icke förändringsbenängna”. Nu visar aktuell forskning på behovet av just sådan pedagogik.

För egen del har jag som lärare alltid haft svårt att respektera chefer som har visat otillräcklig pedagogisk kompetens och erfarenhet. Sådana finns det gott om i kommunal verksamhet. Därför blev det ett lyft när jag till sist hamnade i en friskola, ESG (The English School, Gothenburg) med både kompetenta, erfarna och lyhörda ledare som tillvaratog och värderade lärarnas kunskaper. Undervisningen prioriterades på bekostnad av meningslösa sittningar. De konferenser vi ändå hade var väl förberedda, motiverade och koncentrerade till väsentligheter. När extraresurser behövdes för att stötta elever med svårigheter av olika slag ordnades sådana fram. Kreativitet och egna initiativ uppmuntrades och stöttades, vilket ledde till att de anställda trivdes och ansträngde sig till det yttersta. 

Där har offentlig verksamhet mycket att lära. Framför allt gäller det att lyssna på dem som är utbildade för och befinner sig mitt i verksamheten, de som vet vad som krävs och förstår hur målen ska nås. Chefer som presenterar dokument på dokument och radar upp innehållsösa floskler kan kanske göra karriär, men de åstadkommer inga verksamhetsförbättringar. Detta gäller säkert inte bara skolan. Både vården, polisen, socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tycks ha drabbats av samma (dumhets-)syndrom. Att det gäller även inom politiken i allmänhet och inom vänsterkrafterna i synnerhet har redan visat sig i den ängsliga debatten inför valet.

Läs mera på Dagens Samhälle!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s