AXESS 2, Aftonbladet

Lämna en kommentar

7 januari, 2019 av Harkling

Det som framkom i serien ”Populismens idéer” och som jag sammanfattade i föregående inlägg, fick mig att med mer kritiska ögon än vanligt läsa en ledare av Anders Lindberg som publicerades i Aftonbladet, 12/12 -18. Hur praktiserar Lindberg reglerna för ett vuxet samtal?

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/EoPaA3/v-ar-inte-har-och-kan-forsvara-sig

Annie Lööf (C) har beskrivit vänsterföreträdare som extremister och jämfört (V) med (SD) vad beträffar graden av ”rumsrenhet”. Lindberg har svårt att förstå hur hon kan göra det.

Vänstern får tåla vad som helst i offentligheten, klagar han och ifrågasätter de kopplingar som då och då görs mellan (V) och kommunistiska diktaturer. ”(V) kallas odemokratiska av samma krafter som tycker det är orättvist att påminna om SD:s band till Nazityskland”.

Anders LIndberg vet anturligtvis att de flesta forskare på området inte klassar SD som vare sig nazistiskt eller fascistiskt i dag. På sin blogg beskrev AnnaLena Lodenius, journalist och expert på extrema rörelser, (SD) för fyra år sedan: ”… det vanliga är inte att man kallar dem fascister…Statsvetare ser snarare en ny slags partifamilj som många kallar för exempelvis radikala högerpopulister och som består av nationalistiska, i regel konservativa, antiinvandringspartier som är starkt kritiska till etablissemanget och som agerar inom ramen för demokratin och parlamentarismen.

https://al-lodenius.com/2014/12/07/fascismen-och-vikten-av-att-varda-orden/

Lindberg ger också public service en känga: ”Om någon inbjuden gäst, som exempelvis en ledarskribent, kommenterar SD, så säger programledaren ofta något i stil med Jimmie Åkesson är inte här och kan försvara sig”. Enligt Lindberg görs inte sådana reservationer när Jonas Sjöstedt omnämns i negativa termer. Kanske beroende på att det inte sker så ofta p g a journalistkårens partisympatier. Enligt Kent Asps (Göteborgs Universitet) undersökning 2006 var Miljöpartiet och Vänsterpartiet året innan kraftigt överrepresenterade i journalistkåren. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

Centern samarbetar i flera kommuner med Vänsterpartiet och såvitt känt har ingen av dem utvecklats i riktning mot DDR, inte än i varje fall…” fortsätter Lindberg sarkastiskt.

Han ser inga skäl att kritisera detta samarbete. Däremot anser han det fullständigt otänkbart att Alliansen skulle samarbeta med (SD). Lindberg begriper förstås hur begränsat inflytandet skulle bli på en regering där ingen vill beskyllas för att gå (SD):s ärenden, men han vill få oss att tro något annat. Med berått mod försöker han manipulera sina läsare.

Det går inte att här dra paralleller till S-regeringars samarbete med V”, fortsätter han. ”Jonas Sjöstedt vill ha glasögonbidrag till barn medan SD anser att judar inte är svenskar och tänker repatriera människor som redan gjort sig hemmastadda i vårt land.” Källa saknas förstås. Det taffliga i jämförelsen inser han plötsligt själv och klämmer som kompensation in några rader om Vänsterpartiets mörka historia, för att strax ta det i försvar igen:

Vänstern har sina demoner som tål att diskuteras, men (SD) hotar respekten för allas lika värde och den liberala demokratin här och nu – det är en enorm skillnad

Hur ser han på vänstern i förhållande till den liberala demokratin? Av det lilla som läckt ut från förhandlingarna inför ett eventuellt regeringsbildande har det tydligt framgått att (V) och (C) har mindre gemensamt i synen på sakfrågor än (C) och (SD)

I den värld där jag tillbringat större delen av mitt yrkesliv har det alltid lagts vikt vid att i en text vara observant på vem man vänder sig till. För att budskapet ska uppfattas på rätt sätt måste uttryck och ordval ligga på rätt nivå. Vänder man sig till normalbegåvade vuxna så skriver man inte en text lämpad för tioåringar. Det skulle vara att förminska sina läsare och ifrågasätta deras intelligens. Är det något dagens nyhetskonsumenter får sig itutat så är det att vara källkritiska. Därmed ställs också krav på skribenter att hålla sig till kontrollerbara sanningar i stället för att ägna sig åt uppfostrande propaganda. Lindberg visar med sitt mästrande ”uppifrånperspektiv” att han misstror svenska väljares förmåga till kunskapsinhämtande, reflexion och slutledning. Som en magister från svunna tider tilltalar han sina läsare på ett sätt som illustrerar ”det infantila samtalet” . (Se Jörgen Huitfeldts definition i föregående avsnitt!)

Här finns kopplingen till det TV-inslag på Axess som diskuterar populism. Om detta handlar nästa avsnitt, ”Axess 3, Lindberg och det vuxna samtalet”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s