Cirkus Regerings sista föreställning

Lämna en kommentar

21 januari, 2019 av Harkling

Efter fyra och en halv månader har vi nu bevittnat sista (?) föreställningen i en teater regisserad av Sveriges politiker och med fyra partiledare som huvudaktörer. Ska hela cirkusen betraktas som drama eller komedi? Om det inte hade handlat om en så pass allvarlig fråga som styrningen av en nation, så hade det varit lätt att vika sig dubbel av skratt. Nu väcker den snarare skamkänslor.

Som svensk har man det senaste decenniet hunnit vänja sig vid att skämmas inför omvärlden över hur politik bedrivs i landet och turerna kring regeringsbildningen har för många blivit droppen. Missnöjet med (C):s och (L):s agerande är massivt i väljarkåren, både till vänster och till höger, efter det försök att få till en DÖ2 som till sist lyckades. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/A2aG3z/valjarnas-ord-besvikelse-misstro-och-uppgivenhet/promo

Anders Lindberg, Aftonbladet, förnekar sig inte. Under processen gav han på Twitter sin egen tolkning av vems felet är och vad som behöver göras:

Anders Lindberg@anderslindberg 

Störst ansvar för att det inte blev någon regering har utan tvekan Jimmie Åkesson. Om han inte hade ställt upp i valet skulle något av de traditionella blocken varit störst.

09:15 – 16 nov. 2018 106 Retweetar 531 gilla-markeringar

och han fortsätter i tråden: 

Och på tal om opinionsmätningar. Något institut borde ställa frågan: ”Bör SD lägga ner sitt parti så att det blir lättare att bilda regering”. SVD/Sifo kanske? De är ju lite pionjärer i den typen av fråg

Så talar en sann (social)demokrat! Om han är representativ för sitt parti, så blir det en tung vandring fram till nästa val. Om nu inte Jonas Sjöstedt mot alla odds sätter i verket sitt hot om missförtroendeförklaring, fast då måste han förstås förlita sig på hjälp från (SD)!

Men hur ställer sig Lööf och Björklund till den nya situationen, när den garanti de fått från Löfven om att (V) inte ska ha något inflytande på politiken visade sig vara oklar, eftersom Löfven inte menade riktigt det han sa att han menade, utan att han i själva verket menade att han visst kan samarbeta med (V) fast inte i de frågor som han menade i överenskommelsen med Lööf och Björklund och därmed kunde han lova Sjöstedt att han inte menade något med att stänga honom ute från inflytande. Till slut blev det ingen som riktigt förstod vad Löfven egentligen menade och det kanske var meningen.

Att Sjöstedt gick i taket över skrivningen i överenskommelsen är inte förvånande. Han och hans parti förväntades släppa fram en regering som både verbalt och praktiskt motarbetade dem. Inträngd i ett hörn tvingades han trycka på den gula knappen. Var det någon som trodde att Löfven inte är en skicklig förhandlare?

Vinnare i spelet är självklart (SD) och (KD). Det är välförtjänt! För KD för att partiet med tydlighet och ett skickligt ledarskap lyckats bärga ett sjunkande skepp och föra det i hamn. För SD för att man lyckats stärka sina opinionssiffror, trots medias dagliga ambition att framställa partiet som paria och det stora hotet mot demokratin.

Övriga partiledare har gjort bort sig och framstår i varierande grad som förlorare inför sina väljare.

Sjöstedt led sitt nederlag när han tryckte på den gula knappen och måste svälja hård kritik från sina egna led för ”högersvängen”. Hade inte (V) tjänat på ett nyval?

Björklund har fört sin debatt med hänvisning till den egna familjen i stället för till sakfrågor som är angelägna för landet. Han straffas nu med opinionssiffror som placerar (L) under 4%-spärren. Därmed borde han vara färdig som partiledare.

Löfven har kommit på kant med sina vänsterväljare och riskerar ett tapp till (V). Dessutom blir det inte lätt för honom att balansera mellan de två motsatta överenskommelser han gjort.

Fridolin har haft gott om tillfällen att visa sina tillkortakommanden under de senaste två mandatperioderna och har äntligen insett att han bör avgå.

Lövin har inte förstått att det finns andra problem än bruna gräsmattor att ta itu med i det här landet och hon har inte lyckats hävda sitt parti eller lyfta dess siffror under tiden i regeringsställning med (S). Flera tunga namn lämnar nu (MP) för att ”starta eget”.

Ulf Christersson har ansträngt sig för att hålla en god ton i debatten, men han misslyckades ”ända in i kaklet” med att bli statsminister. Många av hans väljare är inte lika avståndstagande gentemot SD som han. Vart tar de vägen nu? https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EkbPJ/majoriteten-av-m-valjarna-vill-se-ett-samarbete-med-sdI slutet av september 2018 hade en majoritet av alliansväljarna, utom Centerns, dragit samma slutsats. https://www.expressen.se/nyheter/de-flesta-av-ms-valjare-vill-samarbeta-med-sd/

Och så Annie Lööf! Som en beskäftig femteklassare med ett påfallande stort ego har denna ledare för ett 8%-parti tagit på sig rollen som boss för bildandet av en ny regering. ”JAG tycker… JAG vill… JAG kan…! Hon har nu i sitt CV den tvivelaktiga meriten att ha orsakat Alliansens sammanbrott. För detta har hon efter valet belönats med att tappa 30% av sina sympatisörer. Det är välförtjänt och förhoppningsvis blir det fler som väljer bort (C) när det står klart hur få förändringar i borgerlig riktning som kan genomföras och hur många tjusiga visioner som försvinner i lååånga utredningar.

Det har varit en riktigt dålig cirkusföreställning och den missnöjda publiken kan nog komma att göra tillvaron sur för de partier som har bildat Sveriges troligen sämsta regering genom tiderna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s