”Populismens återkomst: hot eller löfte?”

2

2 juli, 2016 av Harkling

Rubriken är inte min. Den tillhör Ann-Cathrine Jungar, docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola. Hennes bidrag, kapitel 8, i boken Politik, Protest, Populism, bär den titeln och är i mitt tycke ett av bokens mest intressanta. Jungar försöker reda ut begreppet populism (vilket visar sig inte vara det lättaste). Hon ger också en historiebeskrivning och nämner några särdrag som brukar förknippas med beteckningen. Men den verkliga aha-upplevelsen kommer i avsnittet med underrubriken ”En populistisk demokrati”.

Ordet ”populism” används nästan undantaglöst i pejorativt syfte. Ett parti som får populiststämpel är dömt att bli ifrågasatt, negligerat och uppfattat som icke trovärdigt. Dess väljare avfärdas som okunniga, lågutbildade och trångsynta. Dessa uppfattningar förmedlas med övertydlighet av det demokratiska etablissemanget och man kan fråga sig varför. Finns det någon sanning i påståendena, eller bottnar de helt enkelt i rädsla för populistiska framgångar? Är populistiska partier ett hot mot demokratin? Är de odemokratiska?

Nej, svarar Jungar. Tvärtom. De tillämpar demokratiska principer, men står för en inifrånkritisk syn på demokrati och betonar folkets kapacitet att styra sig själva. De vill att demokratiska beslut ska fattas närmare gräsrötterna, vilket är att gå ett steg längre. Där uppstår frågan: Vill inte de demokratiska partierna det? Här pekar Jungar på en gammal motsägelse hos de representativa demokratiska systemen.

När den politiska makten flyttas till institutioner långt från gräsrötterna, så tappar politikens representanter lätt kontakten med sina väljare och beslut fattas – som det upplevs – utan hänsyn till folkviljan. Om de folkvalda sedan försöker att med olika medel rättfärdiga sitt agerande, kan det upplevas som en vilja att uppfostra, att läxa upp ”den okunniga väljarkåren”.

På så sätt får populismen vind i seglen, genom att den godkänner alla väljare som kapabla individer, värda att lyssna till.

Jungar skriver: ”Den demokratiska jämlikhetsprincipen innebär att varje person är kompetent nog att bedöma sina egna politiska val och varje röst väger lika tungt i den demokratiska processen. I teorin i alla fall. (…) Men inom demokratiteorin har det ofta uttryckts en spänning mellan detta ideal och den faktiska situationen. Är medborgarna kompetenta nog? Har de tillräckliga kunskaper att fatta kloka beslut? Kommer de att kunna blicka över snäva egenintressen och se till det allmänna bästa? Kan man säkerställa att medborgarnas val grundar sig på rationella sakpolitiska skäl i stället för passioner och känslor?”

Brexitomröstningen är ett tacksamt exempel att applicera Jungars teorier på.
Det demokratiska etablissemanget trodde sig ha lyckats så bra i sin uppfostran av det brittiska folket, att en brexit inte skulle bli aktuell. Väljarna skulle rösta som de politiska företrädarna ville. När så inte skedde blev uppvaknandet chockartat och väljarna beskylldes för okunnighet, fascism och – populism.

På samma sätt kan man se den svenska invandringsdebatten, där de partier som ansåg sig vara demokratiska, under många år förbjöd allt tal om volymer, allt ifrågasättande och alla påståenden om negativa ekonomiska konsekvenser. Populistpartiet Sverigedemokraterna kunde lägga fram hur mycket fakta och hur många forskningsrapporter som helst – de avspisades ändå som just populister, dessutom som odemokratiska och främlingsfientliga.

När kommuner, socialarbetare, anställda på Migrationsverket, poliser, lärare med flera, slog larm om en omöjlig situation, avfärdades de med ”öppna hjärtan”. Allt för att inte ge SD rätt, utan till varje pris upprätthålla det ”cordon sanitaire” som populistpartier i alla länder under kortare eller längre tid drabbas av.

I Sverige drev man spelet för långt och till slut kollapsade systemet.

Alice Teodorescu beskriver i en GP-ledare i dag (2 juli 2016) http://www.gp.se/ledare/teodorescu-ett-almedalen-som-kr%C3%A4ver-m%C3%A5nga-svar-1.3448634 tillståndet i ”tryckkokaren” Malmö, där förfallet har pågått i 40 år och accelererat med varje invandringsvåg. Det var länge sedan Ilmar Repalu ville begränsa invandringen dit, men då möttes han av ett kompakt motstånd . http://www.bgf.nu/vinden/pol/reepaluu.html Inte bara ”Blågula frågor” skrev om detta, utan även Aftonbladet, men farhågorna ignorerades. http://www.aftonbladet.se/debatt/article10485140.ab

Nu kommer panikåtgärderna slag i slag, men de blir bara små plåsterlappar på stora sår. OCH förmodligen har de gett SD många fler sympatisörer, även om det ännu inte visat sig i opinionsundersökningarna. För hur känner sig väljare som i åratal har tryckt på hos sina partiföreträdare i migrationsfrågan, när de inte fått något gehör utan i stället tvingats åse hur Sverige drivs in i ett system där välfärden krackelerar, intressegrupper ställs mot varandra och sanslösa skattehöjningar förväntas i kommunerna. Kan man lita på partiföreträdare som provocerar fram en sådan situation? Är orsaken bara ”naivitet” som Löfven påstår, eller tyder det på direkt inkompetens? Vill vi ha naiva och/eller inkompetenta politiker som inte förstår att mota Olle i grind?

Och om det nu var så att folket – eller i alla fall delar av det – insåg vad politikerna borde insett, hos vem ligger då inkompetensen, känslomässigheten och egenintresset. Vem är det då som står för idéer som främjar det allmänna bästa och ser de rationella sakpolitiska skälen?

Att makten korrumperar är välkänt och att den frodas bland väletablerade politiker på höga poster har många fler än Mona Sahlin bevisat. Så kanske behövs det en dos populism då och då för att påminna det politiska etablissemanget om vem som är deras arbetsgivare och betalar deras löner.