Katastrofpedagogik
229 augusti, 2016 av Harkling
En professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, Jonas Linderoth, gör avbön i DN 25 augusti och ber om ursäkt för den pedagogik som implementerades i svensk skola efter kommunaliseringen. Det var på tiden, men frågan är om det han skriver får genomslag. Det har ända sedan slutet av 90-talet förts en massiv kritik mot ”flumskolan”, men med undantag Jan Björklunds förtjänstfulla försök att återskapa en skola värd namnet, men efter regeringsskiftet tycks all ambition till förändringar ha lagts på is.
”Svensk pedagogik befinner sig i sin egen bubbla”, skriver Mathias Bred i en ledarkrönika, GP 26 augusti, och påpekar att pedagogisk forskning från Sverige aldrig citeras internationellt, helt enkelt på grund av att den inte finns. ”Bara två procent av alla doktorsavhandlingar i pedagogik innehåller effektutvärderingar av hög kvalitet”.
http://www.gp.se/ledare/bred-svensk-pedagogik-lever-i-sin-egen-bubbla-1.3727949
Per Kornhall, oberoende expert i skolfrågor, anser att ”…90-talet fortfarande ligger som en våt filt över pedagogiken…” och att ”…de elever som verkligen behövde en engagerande berättande, ledande lärare…” har blivit lidande på ”sök din egen kunskap”-pedagogiken. http://www.gp.se/nyheter/sverige/90-talet-beskylls-f%C3%B6r-l%C3%A4rarkris-1.3727308
Men att 90-talet ensamt skulle vara anledning till skolans härdsmälta stämmer inte. Det började mycket tidigare och kan i kortfattad punktform beskrivas så här:
70-tal: ”Åstorparn” (S) startar klappjakt på lärare med påståendet att de bara skulle jobba halvtid. Partiet anammar tanken.
80-tal: Den tidigare generösa ekonomin i offentlig sektor ifrågasätts och besparingar krävs, vilket drabbar skolan. En ny lärarutbildning, ej anpassad till klass- och stadieindelningen, genomförs och resulterar i att klasslärare på många håll undervisar i ämnen de saknar behörighet för.
90-tal: Göran Persson och (S) får igenom beslutet om kommunalisering av skolan med minsta tänkbara majoritet. Lärarna blir kommunanställda vilket innebär försämrade pensioner, försämrade arbetsvillkor och sämre löneutveckling. Politiker börjar styra pedagogiken utifrån ekonomiska aspekter. Läraryrket blir oattraktivt. Intagningskraven till lärarutbildningen sänks drastiskt. PISA-resultaten sjunker för varje år.
00-tal: Jan Björklund tar under Alliansregeringen upp skolfrågan och försöker återskapa lärarnas nu obefintliga status genom krav på lärarlegitimation, högre löner, förbättrade arbetsvillkor och ökat fokus på kunskapsförmedling i ny läroplan.
10-tal: Efter regeringsskiftet läggs ambitionerna på is och flumpedagogiken kan fortsätta.
Om detta har jag skrivit detaljerat här på bloggen i artikelserien ”Skolan” som jag lade ut vintern 2014-2015. Artiklarna bygger på research samt mina egna erfarenheter som lärare och facklig förtroendevald.
I sina sommartal 2016 tar både Björklund och Löfven upp skolan. Björklund upprepar sina yrkanden på statushöjande åtgärder för lärarna och på högre kunskapskrav för både elever och lärarstudenter.
Löfven nöjer sig med att vilja skapa fler platser i lärarutbildningen. Alltså status quo vad kvaliteten beträffar.
Att åsidosätta kvalitetshöjningen är förödande. Isak Skogstad och Petter Ådahl, ordförande i LR:s respektive Lärarförbundets studerandeföreningar, varnar för detta i en debattartikel https://www.gp.se/nyheter/debatt/utbilda-g%C3%A4rna-fler-l%C3%A4rare-men-h%C3%B6j-kvaliteten-f%C3%B6rst-1.3730512 De har fem mycket bra förslag till kvalitetshöjande förbättringar och anser att enbart fler utbildningsplatser inte löser problemen.
Skogstad har tvärtom krävt att antalet platser halveras jämfört med i dag. http://skolvarlden.se/artiklar/sa-kan-avhoppen-stoppas-halvera-antalet-lararutbildningar
Naturligtvis har de helt rätt! Det visade sig för några år sedan att de låga antagningskraven gjorde det möjligt för studenter med bottenbetyg att komma in på lärarutbildningarna. Även i ämnen de sedan skulle undervisa i! Läraryrket är inte något vem som helst ska kunna välja som sista utväg när betygen inte räcker till för annat. Det krävs genuina ämneskunskaper och speciella egenskaper för att lyckas i yrket.
En bra lärare har humor, men kan sätta gränser.
En bra lärare kan berätta och engagera.
En bra lärare är rättvis, lyssnar på eleverna och diskuterar med dem.
En bra lärare är flexibel nog att kunna lämna sin planering och improvisera i en lektion om så krävs (vilket det ofta gör).
En bra lärare ser både potential och brister och kan konstruera uppgifter anpassade till vars och ens förmåga och stimulera även begåvade elever, vilka ofta kommer i kläm då fokus läggs på de svagpresterande.
Den sortens lärare behöver alla elever, men särskilt de yngsta. Flummig ”sök din egen kunskap”-pedagogik döljer bristen på sådana förmågor hos de lärare som inte håller måttet och blir därmed viktig för dessa att hålla fast vid.
Lönerna måste höjas för att göra yrket attraktivt igen. I förhandlingar har arbetsgivarens (kommunens) representanter i decennier hållit lönekraven nere genom att hävda tesen om marknad och efterfrågan. Det har funnits gott om lärare. Om någon slutat har det varit lätt att hitta en ersättare. Nu är situationen en annan. Inför höstens skolstart saknades tusentals behöriga lärare och tjänster har tillsatts med outbildade som i många fall också saknar erfarenhet. Det borde vara ett gyllene förhandlingsläge, men det finns sedan många år en tendens från kommunernas sida att av kostnadsskäl anställa obehöriga, vilket i det korta perspektivet blir billigare.
Följden blir brister i grundläggande kunskaper och får konsekvenser längre fram.
Mer om det i nästa avsnitt.
harkling 
Tänk vad tiden går.
En bra lärare idag förväntas ha goda kunskaper i aktuell hjärnforskning och utifrån denna kunskap undervisa vetenskapligt. Detta hävdade den moderata riksdagsmannen Benjamin, Dousa i DN-debatt aug. 2019. Maria Wiman, av Handelskammaren utsedd till Sveriges bästa lärare 2018, svarade att det inte räcker med hjärnforskning eftersom undervisningen är mer komplex. Dousa svarade i sin slutreplik att om Wiman hade varit läkare hade hon fått sparken eftersom hon förnekade vetenskaplig evidens.
Det är så att man längtar tillbaka till flum-kateder debatten – för den var helt förutsägbar.
Men med vetenskapliga framsteg inom såväl hjärnforskning som gensaxar har vi idag helt andra kunskaper om, människans biologi än vad vi hade på det glada 1990-talet. Och den teknisk -ekonomiska utvecklingen fortsätter i accelererad hastighet – ”sociala robotar” har blivit verklighet. Och om lärarna inte vill ta sig an ett socialt uppdrag lär detta vara luckrativ marknad för forskning kring just sociala robotar.
Det är skönt att det läggs fram forskning som ”Glädjeparadoxen” där gamla lutherska tankar som flit och pålitlighet sätt högs – något som Heller-Sahlgren och Sanindaji menar kännetecknade undervisning i Sverige från 1860-talet till mitten av 1900-talet.
Ska vi hålla fast vid antiken, luther och modern vetenskap eller ska vi ta efter Östasiens konfucianska traditioner och kombinera dem med kapitalism och vetenskap? Det sistnämnda är ju framgångsrikt inom skolsektorn, t.ex. i PISA och TIMMS!
Eller ska vi börja varva ner – alla kan ju inte vara bäst. Om de unga i t.ex. Sydkorea lägger ner X antal timmar för att bli bäst, ja då måste andra lägga ner X+1 antal timmar för att bli bäst – och då lägger Sydkorea, Japan till x antal timar + 2 osv.
Varför inte följa antikens filosofer och ta det lugnt och låtas robotar (inte slavar) göra jobbet?
GillaGilla
Ja, oj vad tiden går! Jag har inte varit speciellt aktiv på bloggen senaste åren och missat att svara på ditt inlägg, men bättre sent än aldrig. Anar jag en portion satir i det du skriver? I så fall befogat, eftersom merparten av utbildningssektorn verkar ha blivit ett stort skämt.
MIN syn på utbildning handlar inte om att ”bli bäst”, utan att ge varje individ grundläggande baskunskaper för att fungera i ett modernt samhälle och att som vuxen kunna söka och ta till sig information att värdera, acceptera eller förkasta och på så sätt, genom självständigt tänkande och eget ansvarstagande skapa sig en bild av verkligheten. Att det skulle ha något med Luther att göra har jag svårt att se. Luthers synpunkter var ända in på 60-talet något som inte fick ifrågasättas, men just ifrågasättande är en av de viktigaste ingredienserna i ett demokratiskt fungerande samhälle. Dessutom en förmåga som varken robotar eller (politiserade lärar-)slavar kan förmedla.
GillaGilla